2009
HILLA (Text around the series HILLA)
Let me exorcise you
En ständigt pågående dialog i vårt medvetande
A never-ending dialogue in our awareness
2008
Pressrelease SHE WOLF
Art film
Who sends pre-historic objects with German wings
2007
Charles Darwin
Hälsinglands Museum
Patafysiken
2006
Konstnärskap
Sandrews
Text written for scholarship, sent to Sandrews Foundation, 2006. (Only in Swedish)
Häromdagen mindes jag en anekdot. Den kom upp i mitt huvud när vi satt några studenter och pratade om vår första träff med “konst”.
Tyvärr säger inte anekdoten någonting om det som jag gör i dag.
Det gör däremot mycket annat som ligger bakåt i tiden.
Mitt namn är Sara-Vide Ericson, 23 år.
Jag går tredje året på Kungliga Konsthögskolan och arbetar dag som natt.
Förr brukade jag alltid säga att jag hade berättelser som jag ville berätta, skildringar, noveller, beskrivningar, krönikor, skrönor, sagor, fabler, redogörelser som jag ville förmedla. Jag är inte längre säker att det är så. Inga berättelser, inga sagor - ingenting som inte utgör den verklighet som du och jag lever i.
Inga bilder, bara ett verkligt tillstånd.
Dessa ambitioner försöker jag leva upp till, främst genom mitt måleri.
Att jag, som slukar allt som har med HISTORIA att göra (allt från kokgropar i jorden till Mandelgrens dokumentation av 1800-talets Sverige) fjärmar mig från att tala om mitt konstnärskap som om det vore besläktat av och med berättelser - kan få vem som helst att framstå som mindre schizofren än jag.
Dock är kanske förhållandet mellan att tro sig leva i något och inte vara kapabel att berätta det som HISTORIA mer naturligt än vad man brukar tro.
Kanske är det fullt naturligt.
Ty säga att jag “tror mig leva” i det jag skapar, är att fjärma sig från nuet.
För här lever jag, och där existerar jag.
Sara-vide Ericson
Anekdot: Vid ungefär fem års ålder fick jag med mig en målning hem från dagis. Målningen var målad av mig i ett hemmakok av färg, baserad på huvudingredienserna pigment och socker. Ett färgglatt abstrakt landskap, som sattes upp bredvid min säng. Varje kväll, efter tillhörande “nattning” och lampan släckts, reste jag mig tyst och försiktigt upp, hakade ner målningen och började slicka på den. Inte mycket, jag ville att den skulle räcka länge. Efter ett tag uppmärksammade min mor att målningens färger alltmer släcktes, och att motivet sakta och säkert började smälta ihop till en grå massa. Hon började förmana mig om att jag inte fick slicka på tavlan.